Hittade idag tillbaka till en blogg som jag läste flitigt för ett tag sen och där var ett inlägg om ett ämne jag funderat på ett antal gånger. Finnjonna verkar vara lika fascinerad/förbryllad som mig över hela den här grejen med faderskapstest när mamman och pappan ifråga inte är gifta när bebisen tittar ut. Alltså...om någon känner att de har förstått sig på resonemanget så är jag hemskt tacksam för ett förtydligande: exakt vad är det som gör mannen i ett förhållande till den självklara fadern om han har lovat att älska kvinnan i nöd och lust, tills döden skiljer dem åt, men inte om man (bara för att ta ett exempel) haft ett förhållande i fem år och kommit fram till att "jamen, ska vi inte ta och göra en bebis?"?
Är det någon sorts naturlag att ingen annan än en kvinnas make kan vara far till hennes barn? Blir det plötsligt fysiskt omöjligt att, om man nu är typen som har svårt att hålla sig till en person, fortsätta ligga runt efter att man sagt "ja" inför en vigselförrättare? Nej, jag förstår det inte riktigt, så det kanske är tur att J och jag inte fick barn före den 24:e juli, för då hade ju i princip vilken man som helst kunnat ha gjort mig på tjocken. Skönt att slippa den osäkerheten som gift kvinna.
Eller hur?! Helknäppt! Typ om man är gift så kan BARA mannen vara fadern.
SvaraRaderaOch är man ogift... ja då är man värsta slampan så då måste det fastställas vem som är far.