Söndagskväll

Såhär på söndagskvällen passar vi på att få ut det allra sista "inte göra något vettigt, för man får vara hur slö man vill på en söndag" av helgen. Magen full av spaghetti och köttfärssås, lite kaffe på det och ska man kanske ta och se en film? Ja, det är ambitionsnivån för tillfället.

Slutade i alla fall fundera på saken idag och fyllde på med lite ny väldoft från Yankee Candle . Den förstnämnda känns väl kanske lite malplacerad såhär mitt i höstrusket, men vad fasen, har man grav beslutsångest så blir det liksom bara till slut att plocka på sig första bästa för att slippa fundera mer. Den andra tror jag kommer bli en höjdare (wait for it, wait for it...) närmare jul. Jajemen, jag tog upp det igen. Julen.

Tänkte att jag skulle smyga in den gradvis i år, så att J inte hinner fatta vad som hänt innan den dominerar vårt hem. Det här med att jag är gift med en man som har en i det närmaste övernaturlig förmåga att upptäcka saker innan de ens hänt gör det bara roligare. Det, eller så går jag bara banan när han är på jobbet så att det ser ut som att tomteverkstaden exploderat här när han kommer hem. Liksom, SURPRISE!! Eh.

Lite såhär, fast utan det irriterande ljudet.

född: Verner Justus Pettersson?

I ett anfall av "vad ska jag göra nu då?" passade jag på att se vad en namngenerator ansåg att våra barn ska heta. Man skriver helt enkelt in föräldrarnas namn och väljer om man vill ha förslag på pojk- eller flicknamn. Lite spännande sådär, tyckte jag... tills jag fick veta att Alfhild eller Alfred tydligen är de ultimata namnen för våra avkommor. I think not. Provade sen med slumpmässiga förslag och fick upp bland annat Alfrida, Inga, Justus och Verner. Där gav jag upp och insåg att vi helt enkelt får lägga fram våra egna favoritförslag och sen slåss om det.

När du får ovälkommet besök

Min bästa vän under gårdagen

Har blivit människa igen efter gårdagens oannonserade och ovälkomna besök. Vad är väl som att vakna till genom känslan av "men vad i hela... be gone!" vid morgonens första toabesök? I och för sig, om det hade varit bra med det så hade ju ingen varit gladare än mig, men naturligtvis var denna gång precis som alla andra. Man accepterar faktum och hasar ut i köket för att göra kaffe. Där slår magontet till, fortfarande på en rimlig nivå, men jag vet vad som väntar under dagen. Senare kommer illamåendet och som grande finale - le huvudvärk. Det är bara att ge upp och ta till det som funkar - en långsam (och gnällig) promenad med maken, regelbundet intag av pillren ovan (de enda som faktiskt funkar), choklad och kläder som inte klämmer på lilla maggen.

Dagen efter vaknar man och är tillbaka på banan igen, och tycker av någon outgrundlig anledning att det är ganska mysigt till och med med genommulen himmel, blåst och några ynka små grader över plus. Perfekt - nu kan jag falla för grupptrycket i den här delen av landet och gräva fram min älskade gåsjacka och vad maken kallar för "sälbebisar" innan det faktiskt är kallt på riktigt.

Sälbebisar? Hur tänkte du nu älskling?

Dessutom är det faktiskt fredag och läge att mysa till det lite inför helgen, så nu ska jag åka iväg och handla hem lite mumsigheter. Har inte en aning om exakt vad än så risken att jag kommer hem med fyrtioelva kassar är överhängande, men vad fasen, kan man ha för välfyllt i kylskåpet? 

Missarna mus

Våra små dunbollar har sina rutiner som de följer stenhårt och en av de sötaste/mest enerverande vanorna (jo, i det här fallet kan det vara både och samtidigt) är vid sovadags. Ungefär såhär går det till i familjen Petterssons hem:

Mamma klättrar i säng och lägger sig tillrätta, myser lite över hur fluffigt och mjukt hon ligger och släcker lampan. Plötsligt hörs ett uppfordrande "Mjaaaau!", varpå storkatt hoppar upp på nattduksbordet och börjar kliva över mig. I det här läget förväntar han sig att täcket på min vänstra sida ligger platt så att han kan tryna upp sig med rumpan i min armhåla och ligga utsträckt längs min sida. Vi klappar honom lite och han spinner lika diskret som ett sågverk. Börjar känna som att hjärnan är inlindad i bomull och kroppen börjar bli tung, skönt, snart kommer jag sova som en bebis.

Då kommer det: "Meeeeep!". Lillkatt annonserar från soffan som står vid sidan av sängen att hon är på ingång. Hon går däremot inte över nattduksbordet, utan tar sats, hoppar och landar med stor precision på min mage. Det är inte det att hon väger mycket, inte alls, men när hon kraschlandar just där är det svårt att fortsätta sväva bort på sitt fluffiga moln. Vaknar till och klappar lillkatt lite, hon sitter på min mage och funderar över livet innan hon kommer på att storkatt som ligger intill mig ju naturligtvis ligger där för att han vill bli anfallen.

Hon dyker på honom och de bråkar lite innan båda försvinner ur sängen, han går och knaprar i sig lite Mjau Kycklingkalas och hon leker med valfri sak som låter så att mamma får kliva upp och ta bort den, förklara att "nu är det natt och då ska man sova" och ramla tillbaka mot sovrummet. Lägga sig, mysa över fluffet, tung kropp, hela baletten. Skutt! Storkatt har mumsat klart och hoppar upp i fotändan, helt övertygad om att täcket på min vänstra sida ligger arrangerat till hans belåtenhet. Rumpa upp i armhåla, spinna som besatt och somna? Nej, först måste jag tvätta mig. Viktigt att vara fin när man ska sova.

Hela mamma vibrerar av storkatts frenetiska tvättande och inte blir det bättre när örat tydligen börjar klia något vansinnigt. "Meeeeep!" Lillkatt utför en ny kraschlandning på mammas mage, men bestämmer sig den här gången för att medelst vilja, våld eller vaselin (vadhelst situationen kräver) pressa sig ner mellan mina vader för att det ju naturligtvis är den ultimata sovplatsen. Storkatt blir förr eller senare klar med sin intensiva tvätt och somnar, tätt tryckt intill min sida. Mamma själv har inte en tillstymmelse till bomull i hjärnan eller tyngdkänsla i kroppen, men ett tilltagande obehag i höfterna som kommer sig av att ligga fastlåst på sniskan (blödig jag, som inte har hjärta att köra ner de små för att kunna vända och vrida på mig?).

Somnar till slut för att alldeles för snart bli väckt av storkatt och lillkatt som kommit fram till slutsatsen att "nu är det morgon, alla som sover är töntar". Det här förstår man dock först efter att ett par gånger ha fått uppleva känslan av en 15 månaders kattbebis som kör någon form av intervallträning: från köket, genom vardagsrummet, ut i hallen, in i sovrummet, upp i sängen över våra ben, ner på golvet och upp i soffan. Fundera över livet. Ner på golvet, upp i sängen över våra ben, ut i hallen, genom vardagsrummet och till köket där man kan spöa en matta innan man tar ett nytt varv, hela tiden ivrigt pipandes. Storkatt spenderar hela den här tiden med att antingen jaga lillkatt eller sitta på nattduksbordet och mjaua mig i örat. Till slut är man naturligtvis för sur för att kunna somna om och kliver upp.

Show me the friggin' coffee!

Den tiden på året

Okej, var ute på en promenad tidigare idag och höstvädret var precis sådär som man vill att höstväder ska vara - strålande sol, runt 8 grader och massor av gula och röda löv kvar på träden. Man kan tycka att jag borde haft vett att uppskatta det, men vad dyker upp i min hjärna om inte tankar på julen? Det slår ta mig fasen aldrig fel vid den här tiden på året, strax efter min födelsedag och med två månader kvar till julafton börjar jag drömma om gnistrande snödrivor, glögg och att pynta sönder vårt hem med allt som är juligt rött/glittrar. Gränsen mellan normalt beteende och att doppa katterna i röd karamellfärg och linda in dem i julgransglitter är hårfin här. Inte okej? Julgranskulor i deras öron då?

J har haft tre år på sig att vänja sig, men nu inför vår fjärde jul tillsammans glor han fortfarande skeptiskt på mig när jag börjar gå igenom spellistan med julmusik "bara för att se om den fortfarande är okej...ehh" och fundera på om vi behöver någon ny adventsljusstake. "Det är för bövelen bara oktober, ta dig samman kvinna" ser han ut att tänka. Eller, jag antar att det är så han ser ut, för jag är fullt upptagen med att fundera över hur snart ICA kan tänkas börja sälja glögg och om det är socialt accepterat att baka lussekatter snart.

Tills vidare får jag behärska mig i alla fall tills det är dags för den årliga julshoppingen i stan med mor lilla mor. När jag fortfarande bodde hemma åkte vi tillsammans på en dagtur med buss till Stockholm, sen föll ju naturligtvis tre år bort när jag befann mig i Umeå och spenderade december med att slita mitt hår över tentan som skulle komma direkt efter jullovet (tid för shopping, me? Här äter vi med ena handen och bläddrar i kurslitteraturen med andra), fram tills att jag flyttade hit för...sex år sen? Vad hände med tiden? Uppenbarligen gick den rätt fort, för plötsligt är jag varken 22, vilsen i stan eller boende i ett dårhus (men det är en helt annan och ganska lång historia som jag får ta en annan gång).

I vilket fall har de här dagarna alltid följt ett strikt mönster. Jag tar mig numera medelst huvudstadens mest bortglömda variant av "pendeltåg" - citationstecken eftersom det knappt är värt att kallas för det - in till stan och möter upp mor på förmiddagen. Sedan marsch pannkaka mot Vetekatten för fika. Där måste jag även inhandla en påse av deras te. Efter det tar shoppingen vid, jag måste spendera onödigt mycket tid på Body Shop för att bestämma vilken av deras juldofter jag vill ha och vi måste trängas med en massa folk för att spana in NK's julskyltning. Av någon anledning måste jag även gå på pyjamasjakt. Inte för att jag sover i pyjamas, utan för att jag har en böjelse för att spendera julhelgen iklädd sådan, liggandes i soffan framför TV'n, skyfflandes in större delen av Paradisasken och skölja ner densamma med must.

När allt rännande ut och in ur butiker har fått magen att knorra är det bara att bege sig mot Gamla Stan (jag veeeeet, himla smart idé i julshoppingen när man tar sig fem meter på en kvart) för ett besök på Michelangelo. Det bara är så, vi måste gå dit, för att det är så vi alltid gjort. Andra ställen kan vi gå till under resten av året. Sen sitter vi där och undrar om vi orkar shoppa mer, kommer alltid fram till att så ej är fallet och latmaskar oss med tunnelbanan till T-centralen för att fördriva den sista tiden tills mors buss går med att kika runt på Åhléns (och jag hittar alltid något högst nödvändigt julpynt som måste få följa med mig hem).

35 dagar to go, woo!

Peekaboo!

Jag skulle visst rycka upp mig, hette det i februari. Såhär i efterhand, hur känner jag att det gick? Ett inlägg och sen tystnad igen. Fy mig. Å andra sidan har det varit ganska mycket som tagit upp tid och energi och hellre inte blogga alls än en rad totalt menlösa inlägg. Menmen, nu är det dags för ett nytt försök och (som jag brukar säga) den här gången menar jag det. 

Först dock: lite städning och bakande så jag kan slappna av. Konstig som jag är kan jag bara inte sluta tänka på saker som står på att göra-listan för dagen och får inget annat gjort innan de punkterna är avbockade. Håll utkik så kommer det mer under dagen.