Våra små dunbollar har sina rutiner som de följer stenhårt och en av de sötaste/mest enerverande vanorna (jo, i det här fallet kan det vara både och samtidigt) är vid sovadags. Ungefär såhär går det till i familjen Petterssons hem:
Mamma klättrar i säng och lägger sig tillrätta, myser lite över hur fluffigt och mjukt hon ligger och släcker lampan. Plötsligt hörs ett uppfordrande "Mjaaaau!", varpå storkatt hoppar upp på nattduksbordet och börjar kliva över mig. I det här läget förväntar han sig att täcket på min vänstra sida ligger platt så att han kan tryna upp sig med rumpan i min armhåla och ligga utsträckt längs min sida. Vi klappar honom lite och han spinner lika diskret som ett sågverk. Börjar känna som att hjärnan är inlindad i bomull och kroppen börjar bli tung, skönt, snart kommer jag sova som en bebis.
Då kommer det: "Meeeeep!". Lillkatt annonserar från soffan som står vid sidan av sängen att hon är på ingång. Hon går däremot inte över nattduksbordet, utan tar sats, hoppar och landar med stor precision på min mage. Det är inte det att hon väger mycket, inte alls, men när hon kraschlandar just där är det svårt att fortsätta sväva bort på sitt fluffiga moln. Vaknar till och klappar lillkatt lite, hon sitter på min mage och funderar över livet innan hon kommer på att storkatt som ligger intill mig ju naturligtvis ligger där för att han vill bli anfallen.
Hon dyker på honom och de bråkar lite innan båda försvinner ur sängen, han går och knaprar i sig lite Mjau Kycklingkalas och hon leker med valfri sak som låter så att mamma får kliva upp och ta bort den, förklara att "nu är det natt och då ska man sova" och ramla tillbaka mot sovrummet. Lägga sig, mysa över fluffet, tung kropp, hela baletten. Skutt! Storkatt har mumsat klart och hoppar upp i fotändan, helt övertygad om att täcket på min vänstra sida ligger arrangerat till hans belåtenhet. Rumpa upp i armhåla, spinna som besatt och somna? Nej, först måste jag tvätta mig. Viktigt att vara fin när man ska sova.
Hela mamma vibrerar av storkatts frenetiska tvättande och inte blir det bättre när örat tydligen börjar klia något vansinnigt. "Meeeeep!" Lillkatt utför en ny kraschlandning på mammas mage, men bestämmer sig den här gången för att medelst vilja, våld eller vaselin (vadhelst situationen kräver) pressa sig ner mellan mina vader för att det ju naturligtvis är den ultimata sovplatsen. Storkatt blir förr eller senare klar med sin intensiva tvätt och somnar, tätt tryckt intill min sida. Mamma själv har inte en tillstymmelse till bomull i hjärnan eller tyngdkänsla i kroppen, men ett tilltagande obehag i höfterna som kommer sig av att ligga fastlåst på sniskan (blödig jag, som inte har hjärta att köra ner de små för att kunna vända och vrida på mig?).
Somnar till slut för att alldeles för snart bli väckt av storkatt och lillkatt som kommit fram till slutsatsen att "nu är det morgon, alla som sover är töntar". Det här förstår man dock först efter att ett par gånger ha fått uppleva känslan av en 15 månaders kattbebis som kör någon form av intervallträning: från köket, genom vardagsrummet, ut i hallen, in i sovrummet, upp i sängen över våra ben, ner på golvet och upp i soffan. Fundera över livet. Ner på golvet, upp i sängen över våra ben, ut i hallen, genom vardagsrummet och till köket där man kan spöa en matta innan man tar ett nytt varv, hela tiden ivrigt pipandes. Storkatt spenderar hela den här tiden med att antingen jaga lillkatt eller sitta på nattduksbordet och mjaua mig i örat. Till slut är man naturligtvis för sur för att kunna somna om och kliver upp.
Show me the friggin' coffee!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar