Okej, var ute på en promenad tidigare idag och höstvädret var precis sådär som man vill att höstväder ska vara - strålande sol, runt 8 grader och massor av gula och röda löv kvar på träden. Man kan tycka att jag borde haft vett att uppskatta det, men vad dyker upp i min hjärna om inte tankar på julen? Det slår ta mig fasen aldrig fel vid den här tiden på året, strax efter min födelsedag och med två månader kvar till julafton börjar jag drömma om gnistrande snödrivor, glögg och att pynta sönder vårt hem med allt som är juligt rött/glittrar. Gränsen mellan normalt beteende och att doppa katterna i röd karamellfärg och linda in dem i julgransglitter är hårfin här. Inte okej? Julgranskulor i deras öron då?
J har haft tre år på sig att vänja sig, men nu inför vår fjärde jul tillsammans glor han fortfarande skeptiskt på mig när jag börjar gå igenom spellistan med julmusik "bara för att se om den fortfarande är okej...ehh" och fundera på om vi behöver någon ny adventsljusstake. "Det är för bövelen bara oktober, ta dig samman kvinna" ser han ut att tänka. Eller, jag antar att det är så han ser ut, för jag är fullt upptagen med att fundera över hur snart ICA kan tänkas börja sälja glögg och om det är socialt accepterat att baka lussekatter snart.
Tills vidare får jag behärska mig i alla fall tills det är dags för den årliga julshoppingen i stan med mor lilla mor. När jag fortfarande bodde hemma åkte vi tillsammans på en dagtur med buss till Stockholm, sen föll ju naturligtvis tre år bort när jag befann mig i Umeå och spenderade december med att slita mitt hår över tentan som skulle komma direkt efter jullovet (tid för shopping, me? Här äter vi med ena handen och bläddrar i kurslitteraturen med andra), fram tills att jag flyttade hit för...sex år sen? Vad hände med tiden? Uppenbarligen gick den rätt fort, för plötsligt är jag varken 22, vilsen i stan eller boende i ett dårhus (men det är en helt annan och ganska lång historia som jag får ta en annan gång).
I vilket fall har de här dagarna alltid följt ett strikt mönster. Jag tar mig numera medelst huvudstadens mest bortglömda variant av "pendeltåg" - citationstecken eftersom det knappt är värt att kallas för det - in till stan och möter upp mor på förmiddagen. Sedan marsch pannkaka mot Vetekatten för fika. Där måste jag även inhandla en påse av deras te. Efter det tar shoppingen vid, jag måste spendera onödigt mycket tid på Body Shop för att bestämma vilken av deras juldofter jag vill ha och vi måste trängas med en massa folk för att spana in NK's julskyltning. Av någon anledning måste jag även gå på pyjamasjakt. Inte för att jag sover i pyjamas, utan för att jag har en böjelse för att spendera julhelgen iklädd sådan, liggandes i soffan framför TV'n, skyfflandes in större delen av Paradisasken och skölja ner densamma med must.
När allt rännande ut och in ur butiker har fått magen att knorra är det bara att bege sig mot Gamla Stan (jag veeeeet, himla smart idé i julshoppingen när man tar sig fem meter på en kvart) för ett besök på Michelangelo. Det bara är så, vi måste gå dit, för att det är så vi alltid gjort. Andra ställen kan vi gå till under resten av året. Sen sitter vi där och undrar om vi orkar shoppa mer, kommer alltid fram till att så ej är fallet och latmaskar oss med tunnelbanan till T-centralen för att fördriva den sista tiden tills mors buss går med att kika runt på Åhléns (och jag hittar alltid något högst nödvändigt julpynt som måste få följa med mig hem).
35 dagar to go, woo!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar